I den här boken går Caitlin Moran igenom sitt liv från tidiga tonåren fram till idag. Hon behandlar allt från första dejten, att skaffa vs. att inte skaffa barn till förebilder och allt med ett feministiskt perspektiv samt med glimten i ögat. Den är bitvis fantastiskt rolig och man får ta att människor på bussen tittar konstigt på en! Språket är inte särskilt bra utan boken är skriven mer som om hon sitter och berättar historierna för någon hon känner, vilket ju kan vara både bra och dåligt.

Bildkälla

Redan när jag började läsa den här boken så visste jag att det skulle vara två historier som utspelar sig med 60 års mellanrum och sedan vävs ihop. På 1950-talet flyttar Lexie från sina föräldrars hus på den engelska landsbygden till London där hon försöker skaffa sig ett jobb som maskinskriverska. Där träffar hon Innes Kent som driver en tidning. I nutid står Elina och Ted i centrum. De har precis fått sitt första barn, men det blir inte riktigt som de har tänkt sig.

Delen som utspelar sig före i tiden tycker jag väldigt mycket om, det är den andra som jag inte riktigt gillar. Det är bara en massa gnällande och klagande och jag tycker inte att historien förs framåt. Jag försökte verkligen fundera på hur författaren skulle koppla ihop de två historierna, men när det väl händer var det inte alls vad jag hade tänkt mig utan mycket bättre! Slutet räddar verkligen hela boken och det är det som gör den värd att läsa trots vissa transportsträckor.

Bildkälla

Jag läste ut den här boken för någon vecka sedan, men jag har inte riktigt veta vad jag ska säga om den, vet det väl kanske fortfarande inte.

Den utspelar sig i alla fall i USA under 50-, 60-, och till viss del 70-talet. Det är kvinnorna som är i fokus och den handlar om hur de går från att ge upp sina utbildningar och karriärer för att istället gifta sig och bli hemmafruar, till att göra uppror mot normen och sätta ner foten. Några tar steget och begär skilsmässa från sina ointresserade män, andra anmäler sig till universitetet.

Boken kom ut för första gången 1977 och möttes då av ilska. När den gavs ut en andra gång i början på 90-talet hyllades den av såväl kritiker som läsare och det påstods att samhället nu lämnat allt sådant bakom sig. Men trots att vi nu, mer än 30 år efter boken gavs ut första gången, har kommit bra mycket längre på vägen mot jämställdhet så är vi inte ändå inte riktigt där ännu. Jag tycker att det är en bra bok som lyckas visa hur kvinnorna finns där för varandra när alla andra (läs: männen) har vänt dem ryggen, utan att för den delen bli manshatisk.

Bildkälla

Köpte den här boken när vi var i York för två veckor sedan. Jag har inte sett filmen ännu, men eftersom att jag vet vilka som spelar huvudrollerna så är det dem jag har sett framför mig när jag har läst. Det är kanske bra, då behöver jag inte bli besviken när det inte stämmer överens.

Vi får följa Emma och Dexter under 20 års tid, och varje år den 15 juli görs ett nedslag i deras liv. Det här upplägget med att dyka ner i någons liv under flera år är något som verkligen tilltalar mig. Jag gillade den här boken och jag gillade även David Nicholls andra bok På vinst och förlust, det dom har gemensamt är att jag verkligen gillar karaktärerna i böckerna. Det är ofta svårt att börja läsa en bok som har blivit så hyllad som den här har blivit eftersom att förväntningarna då är skyhöga, i det här fallet nådde boken inte riktigt ändå upp men nära nog.
Bildkälla

"And anyway, a few decades after your first kiss and your first cigarette, I don't care if you're rich or poor,
life leaves the same number of bruises on you."

Väntandes på Arlanda läste jag igår ut Hey Nostradamus! av Douglas Coupland. Tanken var att jag skulle läsa ut
den innan jag åkte men det var mycket annat som skulle fixas med så det blev helt enkelt inte så. Boken börjar med en skolmassaker, inte helt olik den i Columbine 1999. Man får sedan följa två av de som var närvarande vid massakern men vid olika tidsperioder. Det är det här med tidsperioderna som ställer till det för mig, och jag blir dessutom frustrerad av att inte få veta vad som händer med personerna när historien plötsligt byter riktning. Trots det så är det inte alls en dålig bok utan snarare tankeväckande.

"God is nowhere. God is now here."



















Bildkälla

Läsningen i Turkiet bestod av följande:

Kristina Ohlsson - Askungar
Anna Bovaller - Svärmaren
Thomas Bodström - Idealisten
Jeffrey Archer - Dömd till fängelse
Andrew Taylor - Nattvandraren

Dessutom två ljudböcker:
Arnaldur Indridason - Mörka strömmar
Lars Kepler - Paganinikontraktet

På semestern är det deckare som gäller och ingenting annat, i alla fall så blev det så den här gången. Bäst var Askungar och Dömd till fängelse, av ljudböckerna var Paganinikontraktet spännande att lyssna på medan jag i Mörka strömmar irriterade mig på de isländska namnen.